Ok jag erkänner frivilligt, regn är inte riktigt min grej. Speciellt sånt där regn som riktigt isar på pannan. Visst kan det vara mysigt att vara ute en hel dag i regn o sedan komma in i ett varmt hus. Det är mysigt och nästan lite romantiskt faktiskt. Beror ju på sällsakpet så klart :-) O nu ska vi byta bväg på det här inlägget innan jag syltar in mig i sentimentaliteter...
 
Jag har så illa svårt att komma igång när det bara regnar. Man vill ju inte ens sticka fram tårna under täcket för skjutton. Men när man har gullungar så måste man ju. Så mitt på dagen tog jag och Agnes tag i livet och for till stan höll jag på att skriva, herregud jag håller på att bli lantis också ;-) Kungsbacka är inte riktigt stan men där hamnade vi. En tur på Kungsmässan resulterade i ett par gosiga vantar till Agnes och en supervarm overall till Samuel. Känns bra att veta att godingarna inte kommer frysa i vinter. Men skjutton va svårt det är med varma ridgrejor till små barn. Men efter lite klurande så tror jag att Agnes snart komemr slippa frysa när vi är ute och rider. Nu saknas bara ett par tokvarma skor med klack och en varmare jacka. Men det ska vi nog lyckas lösa snart. Varken ridhuset eller ridvägarna är ju så varma.
 
Igår fick jag i alla fall sällskap i paddocken av Agnes. Hon ville nästan bara trava men det ville inte Hawkeye. Så det blev lite draghjälp i starten men sen flöt det på fint. Nästa gång får vi klura på hur vi ska få lite fart på den rackarna hästen. Inte lätt för Agnes när fendrarna är ivägen för hennes hälar. 
 
Det här är en gammal bild men ni fattar problemet. Fast nu för tiden rider hon helt själv i paddocken. Om nån har något bra tips på en minisadel som passar stor häst så köper jag gärna. Westernsadel så klart!
 
Själv fick jag med mej en säkerhetsväst hem. Så nu är vi taggade för helgens tävling med Hawkeye. Jag berättar mer om den under veckan. Jag börjar bli nervös på riktigt...
 
Ha en go kväll!
/C
 
 
Riktigt rolig o visst känner vi igen oss? Jag gör det iaf, fast jag tror att jag blir bättre :-D Tur att våra hästar är så fantastiska vänner o inte hör alla våra ursäkter när det går lite tokigt. Undra vad jag ska skylla på efter helgens tävling i inomhusmartathon :-D
Kram 
C
 
 
...tränare. har gått o klurat på cet ett par veckor. När jag började med westernridning så red jag andras hästar. Två fina araber fick mycket kärlek och omsorg av mig. Men då fick jag ju inte välja tränare utan de som ägde dessa godingar valde åt mig. Det var nog tur för de valde väldigt bra. Jag tror jag var 21 när jag tränade mer regelbundet för tränare första gången på dessa hästar. De som ägde hästarna hade en tränare som de litade på helt och hållet. Jag insåg att det här var en duktig kille och när man såg hans meritlista ja då var det inget att tveka på, jag hängde med på träning så klart. Tränaren kom fram och hälsade i hand innan lektionen skulle börja och jag blev så knäsvag  av nervositet att jag glömde ALLT han sa efter att vi hälsat. Undra om den stackaren fick något vettigt in i min hjärna vid det tillfället. Sedan följde regelbundna träningar för denna tränare och vid ett tillfälle så hände det en grej. Hästen jag red spände sig som attans för det var en massa ungar som sprang hit och dit på läktaren. Jag blev väl ändå mer spänd o trodde jag skulle fara i backen vilken sekund som helst. Men då blev tränaren ilsken kan jag lova. Attans va han skrek på ungarna och de försvann fortare än vinden. Efter det har jag alltid litat på den tränaren helt och fullt ut. Härligt att rida för någon man litar på så. Fast nu har vi kommit så långt att jag vågar ifrågasätta när jag tyckar han har fel :-D 
 
Jag väljer alltid en tränare som jag känner förtroende för. Någon som jag vet kan på grund av att jag sett personen rida eller tävla. Personen behöver absolut inte ha en massa tävlingsmeriter men sättet peronen jobbar med hästar måste gå ihop med hur jag tänker om hästar. Prövade en gång att rida ett par pass för en tränare jag aldrig hört talas om varken förr eller senare faktiskt. Det var en mycket märklig upplevelse. Hen plockad ut en häst som vilat i fyra veckor ur stallet och red denna i fyra timmar på ett vajerbett vilt sågande i munnen hela tiden. Bettet skulle hållas varmt i munnen sa hen. Dessutom kallade personen alla sina elver för älskling som tilltal och det funkar inte riktigt på mig ;-) Redan då var jag både förlovad och lycklig :-D Det var inte alls mitt sätt att rida på och jag kommer aldrig rida för denna person igen. 
 
Att välja tränare är viktigt och jag brukar förenkla lite och säga att inom westernvärlden finns det två grupper av tränare. De som ser till hästen och inget annat. Dvs hur den rör sig och uppför sig. Genom att hjälpa dig så hjälper tränaren hästen att röra sig rätt. Sedan finns de tränarna som ser bara till ryttaren och fokuserar på ryttarens rörelser för att få hästen att gå rätt. Det bästa är givetvis en kombination av båda, men den är sällsynt tycker jag. 
 
Jag försöker att variera tränare för att få olika input på det jag gör med mina ästar. Jag tror inte man bara ska träna för en sorts tränare. Länge tränade jag för en dressyrtränare och en westerntränare parallelt. Det gav massor, för de tänkte så olika. Jag tror inte man ska låsa sig vid en sorts träning för precis som människor så gillar hästar variation. Ser förresten fram emot lite träning i cowboydressage under våren. Ska bli väldigt spännande att se vad det ger.... :-)
Ha en go dag i solen
C