Hejsan hoppsan :-)

Har haft en härlig dag på jobbet måste jag säga. Vi hade skoljoggen o regnet formligen öste ner fem minuter innan start. Ingen var speciellt taggad på att springa men så sken plötsligt solen o alla gav sig av. Jag stod vid niornas startstation. Det är mina fd mentorselever o numera är de ett gott gäng. Jag stod o huttrade som en tok. Hela kroppen skakade av kyla o jag ville helst sticka in men för elevernas skull stod jag kvar. Då kommer en av de största killarna fram till mig o säger: - Fryser du Christina? - Jaaa svarar jag mellan skallrande tänder. - Kom så får du en kram säger elven. Och så får jag världens omfamning en bra stund. 

Jag blev så himla paff. För ett par år sedan ville de häreleverna knappt lyssna på mig o nu får man kramar. Jag blir så glad att det inte går att beskriva ordentligt. Tårarna var inte långt borta ska sägas. Härliga, fantastiska människor det här gänget blivit, kram på dem allihop, fast de vet ju inte ens att jag bloggar ;-) 

Sen hade vi världens längsta möte om en massa elever, jag satt tyst och lyssnade o när jag efter över timman öppnade munnen fick jag inte ens prata till punkt. Jag blev så ledsen att jag började lipa, fast det var det förhoppningsvis ingen som såg. Jag tror att det var för att jag blev lite tagen på sängen av kramattacken tidigare eller vad vi nu ska kalla den. Sedan hände exakt samma sak på möte nummer två och jag kände att idag var designen idé att öppna munnen. Just nu öppnar jag förresten knappt munnen på jobbet. Jag jobbar ju nästan uteslutande ensam och känner mig faktiskt också ensam för första gången. Det är så himla trist. Nog för att jag jobbar med fantastiska små kollegor, mina elever, men ibland skulle det vara trevligt att ha nån kollega att dryfta saker med. Men nu är det som det är och jag överlever det med. Känns bara så trist att komma hem och inte ha pratat med en vuxen knappt på hela dagen. Dessutom har jag så lite tid i arbetslaget att jag blir sedd som en konstig udda fågel så jag försöker hålla mig tyst så mkt det går. Det är liksom enklast eftersom vad jag än säger så ses det som knasigt känns det som. Något som inte alls är likt mig som är en rätt pratsam o glad typ. Men jag börjar trilla in i min nya roll fint och tänker att undra hur lång tid det tar innan nån märker att jag lagt om min taktik. Funderar på om jag ska bli ännu tystare än vad jag redan är. Det är rätt gott också på sitt vis. 

Imorgon ska jag ta itu med att prata med en elev och dryfta lite saker jag går o klurar på. En av mina goaste o raraste elever så det samtalet ser jag fram emot. Vi brukar ha riktigt bra snack :-) tur att man har sina "små kollegor" när man är ensam...

Förresten ska jag skänka en tacksamhetens tanke till J idag som kom med medicin till min trasiga tå. 

Jag har klantat mig o pillat bort mitt nagelband så tån gör ont o är lite svullen. Men med lite medicin så hoppas vi att den är pigg o glad imorgon igen :-) sov gott, det här blev visst ett långt inlägg. 
Kramar i bunt 
Ja nu händer det spännande saker ska jag säga :-) Håller ju som en del vet på at gå en utbildning för att bli domare inom WRAS. Första delen gjorde jag i maj, det var en tvådagarskurs med ett avslutande prov. Har vetat ett bra tag att jag var godkänd på detta men fick idag veta att jag klarat det med god marginal till väl godkänt. Känns sjukt bra! Sedan har jag varit iväg och skuggbedömt förra helgen o fick då följande mail av domaren som jag skuggade.    "Hej Christina.
Tack själv för en trevlig dag.
Jag har mailat till wras om att du skuggade mig i går och där har jag även lämnat mina rekomendationer om dig som framtida domare.
 
Jag tycker du skötte dig bra i går trots att det var tufft med alla starter.
Träna lite mer på straffpoängen i varje gren så du kan sitta mer fokucerad på vad som händer på banan så tror jag att du kommer bli en väldigt duktig domare."   Det värmde gott med ett så fint mail i brevkorgen när man kom hem!   Så den här helgen har jag varit iväg och dömt tävling nummer två och även denna är jag godkänd på. Nästa helg är det sista skuggbedömningen och sedan är det ett tvådagars prov i oktober. Ser fram emot detta sjukt mycket och är så himla glad att jag klarat mig så här långt även om jag skulle misslyckas på något av de två sista stegen. Det var länge sedan jag ville något så här mycket och att kämpa lite för att nå målet är helt klart värt resan. Tur att jag har så fantastiska vänner som ställer upp och hjälper till och stöttar och framför allt världens bästa man som sköter markservicen!  Avslutar det här inlägget med lite bilder från morganriks som Eva Fought Lindqvist har tagit. tusen tack Eva för de fina bilderna!!! Mannen i den stora vita hatten var morganhästdomaren från USA ifall någon undrar, han sa att det var kul att åka med oss.    Första bilden sitter jag helt puckat på men i alla fall, jag skäms lite här i m     Tack för mig så länge! Sov gott!!! // C