Alltså ibland blir jag lite trött. Jag är ju som bekant född som kvinna och har inga som helst planer på att ändra detta faktum eller är på något som helst sett missnöjd med detta. Men ibland blir man ju liiiiite trött. 
 
För det första så händer det typ varenda gång jag presenterar mig att folk så klart tror att bara för att jag är slöjdlärare så är jag automatiskt textilslöjdslärare. Det spelar ingen roll vilken ålder eller kön jag presenterar mig för, jag är alltid textilslöjdslärare. Har inte vi i Sverige kommit längre funderar jag på. Sen kommer alla dessa förvirrade föräldrar och elever som aldrig kan haja att jag kan träslöjd förrän efter typ tio lektioner. jag brukar dra på mig kjol första veckan och köra bandsågen på pin kiv hela veckan så spånen flyger bara för och få eleverna och tänka till.  Jag blir faktikt trött på riktigt. Sluta ha fördomar om folk vare sig det gäller yrke eller hur de ska vara som personer för att de tillhör ett visst kön. Försök se människan och finns det ett val, ta inget för givet utan fråga först. Jag blir ju inte arg elelr ledsen när folk gissar fel, bara trött för att folk är så fördomsfulla.
 
För det andra så skulle jag igår köpa en sprint till vår traktor ock mannnen bakom kassan försökte inte ens lyssna på vad jag skulle ha. Han tryckte en sprint i handen och mer eller mindre idiotförklarade mig att du kan väl inte förstå vilken sort det ska vara till en traktor. Han lyssnade inte på vad jag hade och säga och såg mest nöjd ut när jag väl gick därifrån. Jag fick så klart fel sprint med mig och fick åka tillbaka idag. Då blev man idiotförklarad för att man inte hade skjutmåttet i bakfickan och maleln för att översätta 1 1/8 tum i huvudet. Som tur var hade jag lyssnat noga på Mattias och fick med mig rätt sprint hem. 
 
Så summa summarum, ta inte folks egenskaper för givet, lyssna på vad de vill och var lite förutsättningslös. Det hade nog skapat en hel del roligare och mer givande samtal i världen.
 
Sov gott! // C
 
 
Del 3 i min berättelse kommer här. För er som just hakade på tycker jag nog att ni ska läsa de två senaste dagarnas inlägg först, annars så är ni lite lost in space ;-)
 
Så jag lämnade med minsta möjliga marginal livet i min högstadieskola o alla däri. Jag ska villigt erkänna att jag bara träffat en av dem efteråt och ibland funderar på vad det blev av dem. Men ibland känner jag där i magen att jag skulle velat träffa dem och visa dem att jag blev någon utan dem. En självständig, GLAD människa trots deras förtryck, hårda ord, hot och slag. Men den tanken är ännu bara en tanke, kanske en dröm till och med. 
 
Med ganska rejält nervösa steg gick jag in på min gymnasieskola. Jag kände två personer i år 3, övriga var nya vänner för mig. Jag fick snabbt några vänner och började känna att det fanns ett liv i skolan. Men så hände det...igen. En ny kille började efter någon vecka i klassen. Han fick med sig ett par av killarna och så var eländet delvis igång igen. Jaag och några andra blev retade, kallade elaka saker och vi mådde riktigt dåligt. Två av mina kamrater fick äta medicin mot depressioner och jag ville helst av allt bara ge upp både skolan och livet. Som tur var hade jag ändå vänner och de höll mig flytande. Min räddning var och förblir hästarna som fick mig att kämpa mig igenom långa skoldagar och tvåtimmars bussresor till och från stallet. Jag slet hårt på det lilla stuteriet där jag hjälpte till med hästarna, ibland 6 dagar per vecka trots skoldagar som började vid sjutiden på morgonen för min del. 
 
Klasskamrraterna var ju både justa och elaka omvartannat. Jag blev retad för min diabetes och kallad äcklig för att jag smög med min spruta under skolbänken för att slippa gå ut. Killen som började ny i klassen retades mycket och vi bad om hjälp från skolpsykologen. Det slutade med att han kallade mig och mamma till ett möte där vi fick reda på att det var mitt fel att jag blev mobbad, att jag var konstig och fel på. Sedan hade vi klasskamrater möte med skolpsykologen och killen och då satt de båda och skrattade åt våra historier om hur vi blev behandlade och hur vi mådde. Situationen var horribel. Men det blev värre. En dag satt jag i en fönsterbänk och pratade med en kompis. Killen som var ny tyckte att jag skulle flytta mig och när jag inte gjorde det gick han och hämtade pekpinnen. När han kom tillbaka till mig slog han mig allt vad han kunde rätt över låren. Det gjorde fruktansvärt ont. Jag tog mina saker och åkte raka vägen hem. En stund efter att jag kommit hem ringde min mentor och sa att jag skulle få ogiltig frånvaro för att jag varit borta och om jag inte kom till skolan nästa dag. Jag blev jätteupprörd och sa att jag aldrig ville gå dit igen. Då erbjöds jag att byta skola. Inte mobbaren, utan jag skulle få byta till en annan fin skola i den stora staden. Jag vägrade och gick till skolan dagen därpå. 
 
Jag har genom alla år i skolan aft oerhört lite frånvaro, jag har aldrig skolkat och gjort det jag skulle efter bästa förmåga. De som tryckt ner mig finns inte i mitt liv längre utom killen som bad om ursäkt. Jag hejar gärna på de som slagits, spottat och varit elaka för jag vet att felet aldrig varit mitt. Jag står med sträckt rygg och vet att en mobbare kan aldrig någonsin ha rätten att mobba. Den drivkraften och min första frökens glädje i att undervisa har alltid fått mig att vilja bli lärare. Jag vet att när jag kliver in i ett klassrum så tar det mig ca 5 minuter innan jag vet hur de flesta mår i klassen. Jag vet vem som är mobbad och jag gör något åt det. Jag vet att ett leende eller en tillsägelse kan förändra ett barns dag. Jag vet att om jag tar tag i de som mobbar och säger till så får de något att fundera på. Jag berättar ibland delar av den här historien för mina elever så att de vet att vi som mobbas också kan gå vidare och att det inte syns utanpå vad man en gång levt för liv. Min barndom förlorade många bitar men vann så många andra genom trogna vänner, fantastiska hästar och folk som såg mig för den jag var och fortfarande är idag. Jag skäms aldrig för vem jag är eller för vad jag varit med om och jag vet att genom att berätta min historia så kanske jag får någon som råkat ut för samma sak att tänka ; - Klarade hon sig så kan jag!
 
Imorgon är en ny dag och den ska jag ta vara på för vi lever här och nu inte i igår. Framtiden är vår och vi ska vara rädda om varandra!
 
Kramar
Christina
 
 
En bild på mig under gymnasietiden
 
 
Tur att man inte ger upp utan kämpar för det man tror på :-D
 
 
Ja så ska jag försöka fortsätta skriva historien jag påbörjade igår om varför jag en gång valde läraryrket. Efter ett rätt tufft och kallt år i förskolan fortsatte jag ti första klass. Jag hade två hus mellan mig och skolan som var en orange paviljong. Det var väl inte besvärligt att gå i lågstadiet som det hette på den tiden hela tiden. Men ofta hamnade jag i trubbel. Jag hade långa flätor som gick till midjan och de äldre eleverna kom snart på att det var väldigt roligt att dra i mina långa flätor. Som tur var får man väl ändå säga så höll jag på med gymnastik på den tiden. Jag hade lärt mig att gå ner i brygga och denna kunskap fick jag ibland användning av när det hängde en pojke i varje fläta och drog ner mig i brygga bakåt. 

På vinterna så förökte de så klart dra i flätorna och jag stoppade in dem under mössan. Men då slet de av mössan och slängde upp den på husväggen där den fastnade på den ohyvlade panelen. Efter en stund föll den ner igen. Mina föräldrar funderade nog på var
för jag hade minst tre mössor med mig till skolan varje dag. Men det var helt enkelt för att slippa frysa om öronen medan min andra mössa satt fast på väggen. 

Som tur var så hade jag en fin tid på den här skolan också. Min klassföreståndare Karin var en fantastisk pedagog. Vi minns nog henne alla för att hon iunder tre års tid hade byxor typ tre gån ger, annars var det alltid kjol som gällde. Vi fick lära oss att ställa oss upp och hälsa på alla som kom in med ett rungande - God dag fröken Svensson till exempel. Ganska underhålland och trevligt tyckte våra gäster.

Jag kan inte säga att jag var ensam under lågstadietiden, men allt dragande i håret och att man blev jagad och elakt behandlad satte sina spår. 

Under mellanstadietiden kan man dock såga att saker och ting förändrades. Jag blev mer och mer utstött och ensam. Ingen ville vara min allra bästa vän. Jag började läsa mer och mer böcker. I böckernas värld var jag trygg och kunde vara mig själv. Jag glömmer aldrig när några av tjejrna fick för sig att jag härmade madonna genom att rita dit ett födelsemärke ovanför min mun. Så klart är det ett riktigt födelsemärke och jag rev stenhårt med naglarna för att visa att det verkligen satt fast. Smärtan satt kvar i flera dagar då jag nästan rivit loss det. 

Vid något tillfälle hade en av tjejerna kalas för hela klassen och alla blev bjudna utom jag. Känslan i magen går inte att beskriva. Jag var så ledsen och mina föräldrar pratade med min fröken som gjorde så gott hon kunde. Det hände titt som tätt att de allra flesta av tjejerna blev bjudna på någons kalas, men jag var ofta den som inte blev bjuden. Men just den gången när alla var bjudna men inte jag var absolut värst. 

Jag hamnade nog i någon slags dålig spiral med skolan för allt liksom eskalerade. Vännerna tunnades ut och jag blev mer och mer ensam under mellanstadietiden. När vi sedan skulle börja högstadiet så blev det riktigt illa. Om jag hade kunnat besktrivas som ensam på mellanstadiet så skulle jag nog vid det här tillfället blivit kallad erimit. I högstadiet kunde jag gå en hel dag utan att någon pratade med mig. Jag var så ensam att jag kunde låta så där rosslig som man gör på morgonen på eftermiddagen när jag kom hem. Jag blev en osynlig fläck på skolans vägg som alla helst skulle önska att de hade fått tvätta bort. 

En kväll bröt jag ihop hemma. Tårarna sprutade och jag berättade för mamma hur ensam jag var. Hon blev så klart upprörd och lovade att ringa rektor nästa dag. Jag är ju då som nu en ganska intensiv och snabb person så jag knatade nästa morgon upp till rektors kontor och knackade på, fast övertygad om att mamma hade ringt. Jag slog mig ner på rektors kontor och talade om för honom att jag skulle byta klass. Som tur var hade vi världens bästa rektor som tog situationen med lugn och faktiskt lyssnade på hur jag tänkte, kände och hade det.  
 
Efter flera långa samtal så kom vi tillsammans fram till att ajgdkulle få byta klass. Det blev till att välja mellan två klasser, en jättestökig och den med killen som jag var kär i.  Valet var rätt självklart eftersom jag ville ha en lugn skoltid. Tyvärr så kom det ut ett rykte bland eleverna att jag skulle byta till klass 7E. Det satte igång något hos killarna i klassen och en dag råkade jag rätt illa ut. Jag stod o läste en bok i godan ro. Helt plötsligt känner jag att någon tittar på mig och jag lyfter blicken. Då ser jag att alla killarna iden nya klassen står i en liten ring runt mig. En av de största killarna kläcker ur sig att: - Byter du till vår klass så ska vi döda dig och skära av ditt hår. Jag som fortfarande hade långt hår till midjan i en tjock fläta blev så klart jätterädd. Knäna skakade länge efteråt och hjärtat klappade hårt. 

När jag sedan bytte klass fick jag några vänner men klimatet var hårt minst sagt. Jag blev retad varje dag och kallades för Hårfager, men inte på ett snällt sätt. Det gick så långt att någon lärare nästan kallade mig för Hårfager. En gång hade vi biologi och skulle ta bakterieprov på hårstrån. Eftersom jag alltid blev retad för att mitt hår skulle vara smutsigt anmälde jag mig frivilligt. Nästa bio,ogilektion visade det sig att jag inte hade en bakterie i mitt hår och att det var mycket renare än den andra elevens som också hade kontrollerats. Efter det var det tyst om att det var smutsigt! 

Ibland råkade jag riktigt illa ut. Jag blev sparkad i bakhuvudet så jag for ned för en trappa eftersom jag stod "ivägen". Läraren som såg händelsen gjorde absolut ingenting åt det och jag gick med stora tårar in i klassrummet. Samma kille hade nog lite bekymmer med aggressioner för vid ett annat tillfälle hade vi hemkunskap och han blev arg på mig för att jag inte ville hälla iskall mjölk i en het stekpanna för att göra sås. Så arg att han tryckte upp en kockkniv mot min hals och hotade att döda mig. Lärarinnan vi hade blev så rädd att hon lämnade klassrummet och vägrade ha oss mer. Jag klarade mig helskinnad men minnet sitter kvar än. 

Den sista av många andra otäcka händelser på högstadiet som jag tänkte berätta om var när en av killarna kastade sig över mig bakifrån och försökte köra in mitt huvud i en stenväggar. Det slutade med att axeln for in först och sedan låg vi i en hög på golvet och slogs. Jag hade ont både i kropp och själ länge efteråt.

Turen i oturen så här avslutningsvis kring högstadietiden så hade jag. Ett eget liv utanför skolan. Jag hade många vänner och till och med en och annan pojkvän. När det kom fram i skolan steg min status lite men jag var och förblev ensam. För att sedan komma ifrån detta valde jag att gå i en helt annan gymnasieskolan mina klasskamrater. Jag behövde börja om och börja utan folks skeva och helt felaktiga inställning mot mig. En ljusaretid väntade trodde jag........

Vi hörs imorgon så kommer slutet på min historia :-)

// Christina
A,