Ja så ska jag försöka fortsätta skriva historien jag påbörjade igår om varför jag en gång valde läraryrket. Efter ett rätt tufft och kallt år i förskolan fortsatte jag ti första klass. Jag hade två hus mellan mig och skolan som var en orange paviljong. Det var väl inte besvärligt att gå i lågstadiet som det hette på den tiden hela tiden. Men ofta hamnade jag i trubbel. Jag hade långa flätor som gick till midjan och de äldre eleverna kom snart på att det var väldigt roligt att dra i mina långa flätor. Som tur var får man väl ändå säga så höll jag på med gymnastik på den tiden. Jag hade lärt mig att gå ner i brygga och denna kunskap fick jag ibland användning av när det hängde en pojke i varje fläta och drog ner mig i brygga bakåt. 

På vinterna så förökte de så klart dra i flätorna och jag stoppade in dem under mössan. Men då slet de av mössan och slängde upp den på husväggen där den fastnade på den ohyvlade panelen. Efter en stund föll den ner igen. Mina föräldrar funderade nog på var
för jag hade minst tre mössor med mig till skolan varje dag. Men det var helt enkelt för att slippa frysa om öronen medan min andra mössa satt fast på väggen. 

Som tur var så hade jag en fin tid på den här skolan också. Min klassföreståndare Karin var en fantastisk pedagog. Vi minns nog henne alla för att hon iunder tre års tid hade byxor typ tre gån ger, annars var det alltid kjol som gällde. Vi fick lära oss att ställa oss upp och hälsa på alla som kom in med ett rungande - God dag fröken Svensson till exempel. Ganska underhålland och trevligt tyckte våra gäster.

Jag kan inte säga att jag var ensam under lågstadietiden, men allt dragande i håret och att man blev jagad och elakt behandlad satte sina spår. 

Under mellanstadietiden kan man dock såga att saker och ting förändrades. Jag blev mer och mer utstött och ensam. Ingen ville vara min allra bästa vän. Jag började läsa mer och mer böcker. I böckernas värld var jag trygg och kunde vara mig själv. Jag glömmer aldrig när några av tjejrna fick för sig att jag härmade madonna genom att rita dit ett födelsemärke ovanför min mun. Så klart är det ett riktigt födelsemärke och jag rev stenhårt med naglarna för att visa att det verkligen satt fast. Smärtan satt kvar i flera dagar då jag nästan rivit loss det. 

Vid något tillfälle hade en av tjejerna kalas för hela klassen och alla blev bjudna utom jag. Känslan i magen går inte att beskriva. Jag var så ledsen och mina föräldrar pratade med min fröken som gjorde så gott hon kunde. Det hände titt som tätt att de allra flesta av tjejerna blev bjudna på någons kalas, men jag var ofta den som inte blev bjuden. Men just den gången när alla var bjudna men inte jag var absolut värst. 

Jag hamnade nog i någon slags dålig spiral med skolan för allt liksom eskalerade. Vännerna tunnades ut och jag blev mer och mer ensam under mellanstadietiden. När vi sedan skulle börja högstadiet så blev det riktigt illa. Om jag hade kunnat besktrivas som ensam på mellanstadiet så skulle jag nog vid det här tillfället blivit kallad erimit. I högstadiet kunde jag gå en hel dag utan att någon pratade med mig. Jag var så ensam att jag kunde låta så där rosslig som man gör på morgonen på eftermiddagen när jag kom hem. Jag blev en osynlig fläck på skolans vägg som alla helst skulle önska att de hade fått tvätta bort. 

En kväll bröt jag ihop hemma. Tårarna sprutade och jag berättade för mamma hur ensam jag var. Hon blev så klart upprörd och lovade att ringa rektor nästa dag. Jag är ju då som nu en ganska intensiv och snabb person så jag knatade nästa morgon upp till rektors kontor och knackade på, fast övertygad om att mamma hade ringt. Jag slog mig ner på rektors kontor och talade om för honom att jag skulle byta klass. Som tur var hade vi världens bästa rektor som tog situationen med lugn och faktiskt lyssnade på hur jag tänkte, kände och hade det.  
 
Efter flera långa samtal så kom vi tillsammans fram till att ajgdkulle få byta klass. Det blev till att välja mellan två klasser, en jättestökig och den med killen som jag var kär i.  Valet var rätt självklart eftersom jag ville ha en lugn skoltid. Tyvärr så kom det ut ett rykte bland eleverna att jag skulle byta till klass 7E. Det satte igång något hos killarna i klassen och en dag råkade jag rätt illa ut. Jag stod o läste en bok i godan ro. Helt plötsligt känner jag att någon tittar på mig och jag lyfter blicken. Då ser jag att alla killarna iden nya klassen står i en liten ring runt mig. En av de största killarna kläcker ur sig att: - Byter du till vår klass så ska vi döda dig och skära av ditt hår. Jag som fortfarande hade långt hår till midjan i en tjock fläta blev så klart jätterädd. Knäna skakade länge efteråt och hjärtat klappade hårt. 

När jag sedan bytte klass fick jag några vänner men klimatet var hårt minst sagt. Jag blev retad varje dag och kallades för Hårfager, men inte på ett snällt sätt. Det gick så långt att någon lärare nästan kallade mig för Hårfager. En gång hade vi biologi och skulle ta bakterieprov på hårstrån. Eftersom jag alltid blev retad för att mitt hår skulle vara smutsigt anmälde jag mig frivilligt. Nästa bio,ogilektion visade det sig att jag inte hade en bakterie i mitt hår och att det var mycket renare än den andra elevens som också hade kontrollerats. Efter det var det tyst om att det var smutsigt! 

Ibland råkade jag riktigt illa ut. Jag blev sparkad i bakhuvudet så jag for ned för en trappa eftersom jag stod "ivägen". Läraren som såg händelsen gjorde absolut ingenting åt det och jag gick med stora tårar in i klassrummet. Samma kille hade nog lite bekymmer med aggressioner för vid ett annat tillfälle hade vi hemkunskap och han blev arg på mig för att jag inte ville hälla iskall mjölk i en het stekpanna för att göra sås. Så arg att han tryckte upp en kockkniv mot min hals och hotade att döda mig. Lärarinnan vi hade blev så rädd att hon lämnade klassrummet och vägrade ha oss mer. Jag klarade mig helskinnad men minnet sitter kvar än. 

Den sista av många andra otäcka händelser på högstadiet som jag tänkte berätta om var när en av killarna kastade sig över mig bakifrån och försökte köra in mitt huvud i en stenväggar. Det slutade med att axeln for in först och sedan låg vi i en hög på golvet och slogs. Jag hade ont både i kropp och själ länge efteråt.

Turen i oturen så här avslutningsvis kring högstadietiden så hade jag. Ett eget liv utanför skolan. Jag hade många vänner och till och med en och annan pojkvän. När det kom fram i skolan steg min status lite men jag var och förblev ensam. För att sedan komma ifrån detta valde jag att gå i en helt annan gymnasieskolan mina klasskamrater. Jag behövde börja om och börja utan folks skeva och helt felaktiga inställning mot mig. En ljusaretid väntade trodde jag........

Vi hörs imorgon så kommer slutet på min historia :-)

// Christina
A,

Kommentera

Publiceras ej