hagagard.blogg.se

Del 3 i min berättelse kommer här. För er som just hakade på tycker jag nog att ni ska läsa de två senaste dagarnas inlägg först, annars så är ni lite lost in space ;-)

 

Så jag lämnade med minsta möjliga marginal livet i min högstadieskola o alla däri. Jag ska villigt erkänna att jag bara träffat en av dem efteråt och ibland funderar på vad det blev av dem. Men ibland känner jag där i magen att jag skulle velat träffa dem och visa dem att jag blev någon utan dem. En självständig, GLAD människa trots deras förtryck, hårda ord, hot och slag. Men den tanken är ännu bara en tanke, kanske en dröm till och med. 

 

Med ganska rejält nervösa steg gick jag in på min gymnasieskola. Jag kände två personer i år 3, övriga var nya vänner för mig. Jag fick snabbt några vänner och började känna att det fanns ett liv i skolan. Men så hände det...igen. En ny kille började efter någon vecka i klassen. Han fick med sig ett par av killarna och så var eländet delvis igång igen. Jaag och några andra blev retade, kallade elaka saker och vi mådde riktigt dåligt. Två av mina kamrater fick äta medicin mot depressioner och jag ville helst av allt bara ge upp både skolan och livet. Som tur var hade jag ändå vänner och de höll mig flytande. Min räddning var och förblir hästarna som fick mig att kämpa mig igenom långa skoldagar och tvåtimmars bussresor till och från stallet. Jag slet hårt på det lilla stuteriet där jag hjälpte till med hästarna, ibland 6 dagar per vecka trots skoldagar som började vid sjutiden på morgonen för min del. 

 

Klasskamrraterna var ju både justa och elaka omvartannat. Jag blev retad för min diabetes och kallad äcklig för att jag smög med min spruta under skolbänken för att slippa gå ut. Killen som började ny i klassen retades mycket och vi bad om hjälp från skolpsykologen. Det slutade med att han kallade mig och mamma till ett möte där vi fick reda på att det var mitt fel att jag blev mobbad, att jag var konstig och fel på. Sedan hade vi klasskamrater möte med skolpsykologen och killen och då satt de båda och skrattade åt våra historier om hur vi blev behandlade och hur vi mådde. Situationen var horribel. Men det blev värre. En dag satt jag i en fönsterbänk och pratade med en kompis. Killen som var ny tyckte att jag skulle flytta mig och när jag inte gjorde det gick han och hämtade pekpinnen. När han kom tillbaka till mig slog han mig allt vad han kunde rätt över låren. Det gjorde fruktansvärt ont. Jag tog mina saker och åkte raka vägen hem. En stund efter att jag kommit hem ringde min mentor och sa att jag skulle få ogiltig frånvaro för att jag varit borta och om jag inte kom till skolan nästa dag. Jag blev jätteupprörd och sa att jag aldrig ville gå dit igen. Då erbjöds jag att byta skola. Inte mobbaren, utan jag skulle få byta till en annan fin skola i den stora staden. Jag vägrade och gick till skolan dagen därpå. 

 

Jag har genom alla år i skolan aft oerhört lite frånvaro, jag har aldrig skolkat och gjort det jag skulle efter bästa förmåga. De som tryckt ner mig finns inte i mitt liv längre utom killen som bad om ursäkt. Jag hejar gärna på de som slagits, spottat och varit elaka för jag vet att felet aldrig varit mitt. Jag står med sträckt rygg och vet att en mobbare kan aldrig någonsin ha rätten att mobba. Den drivkraften och min första frökens glädje i att undervisa har alltid fått mig att vilja bli lärare. Jag vet att när jag kliver in i ett klassrum så tar det mig ca 5 minuter innan jag vet hur de flesta mår i klassen. Jag vet vem som är mobbad och jag gör något åt det. Jag vet att ett leende eller en tillsägelse kan förändra ett barns dag. Jag vet att om jag tar tag i de som mobbar och säger till så får de något att fundera på. Jag berättar ibland delar av den här historien för mina elever så att de vet att vi som mobbas också kan gå vidare och att det inte syns utanpå vad man en gång levt för liv. Min barndom förlorade många bitar men vann så många andra genom trogna vänner, fantastiska hästar och folk som såg mig för den jag var och fortfarande är idag. Jag skäms aldrig för vem jag är eller för vad jag varit med om och jag vet att genom att berätta min historia så kanske jag får någon som råkat ut för samma sak att tänka ; - Klarade hon sig så kan jag!

 

Imorgon är en ny dag och den ska jag ta vara på för vi lever här och nu inte i igår. Framtiden är vår och vi ska vara rädda om varandra!

 

Kramar

Christina