hagagard.blogg.se

Nä jag har inte lagt ner bloggen, jag har bara inte känt mig inspirerad att skriva något särskilt men den här helgen ska jag försöka skriva tre inlägg. Anledningen till detta är egentligen två saker. 1. Jag får så ofta frågan om varför jag är lärare och jag känner aldrig att jag ger ett adekvat, korrekt svar som är tillräckligt. Så en gång för alla ska ni få hela svaret, jag tror dock att det kan bli lite långt så jag delar upp det i tre. 2. Jag såg Stjärnorna på slottet idag när jag var hemma med en rätt snorig Samuel. Där berättade Maria Lundqvist på ett helt fantastiskt sätt om sin skolgång och hur jobbig den varit. Hon berättade också om sin pappa som var slöjdlärare och fick de elaka att sluta vara elaka på ett härligt sätt. Till saken hör att just Maria Lundqvist pappa har utbildat mig till slöjdlärare och han har inspirerat mig lite bland annat genom det fantastiska slutet som programmet hade. Se det gärna, det finns på SVT play ett tag till. 

Min barndom var lycklig. Jag hade snälla föräldrar som älskade mig. jag hade det jag behövde i materiella saker o kommer från ett alldeles normalt svenskt hem. Mina föräldrar har alltid ställt upp och hjälpt till på alla sätt de har kunnat. Men min skolgång har de aldrig kunnat hjälpa mig med fullt ut för jag har aldrig berättat allt. Det beror nog på att man råkar ut för saker i livet som är så hemska att läpparna slutar fungera och man vill helt enkelt inte berätta för då får man någon sorts verifikation på att det hemska faktiskt är sant. 

Jag började i en förskoleklass när jag hade fyllt sex år. En ganska stor förskola var det med många avdelningar. Jag fick ibland komma in i köket och hjälpa till och det var riktigt roligt. Vi hade snälla fröknar och fina lokaler. Utanför fanns en enorm skolgård med massor av träd, buskar och roliga leksaker. Allt i den här historien kunde ha varit hur lyckligt som helst, men det var det inte. Jag blev retad, mobbad, slagen. Nästan varje dag, hela det året. Framför allt var det en av killarna som gav sig på mig. Han slog mig så hårt han kunde. Jag hade blåmärken från topp till tå på nästan hela kroppen. Den här killen ägnade sig åt karate och de coola karateslagen ville han ju visa på någon. Denna någon blev jag...

Ibland var hans kompisar inte där, då blev han plötsligt den snällaste killen i världen. Vi lekte och hade hur kul som helst, men nästa dag var kompisarna tillbaka och så mina blåmärken. Barn är fantastiska på att hitta överlevnadsstrategier, så även jag. Jag hittade ett träd på baksidan av förskolan som var lätt att klättra upp i. I det trädet kunde han inte slå mig. Men för säkerhets skull parkerade jag en cykel under trädet. Så jag skulle kunna fly om han hittade mig. Det blev en riktig vargavinter det året. Det var kallt i trädet där jag satt många timmar. Många, långa timmar...

När året i förskoleklass var över så trodde jag att min plåga också skulle vara borta men så fel jag hade. Vi skulle börja olika skolor och i min värld så skulle jag kunna börja om, trodde jag.

Fortsättningen på det här ska jag skriva om i nästa inlägg. Men om ni nu går och funderar på den där killen som slog mig så finns det en solskenshistoria. Jag flyttade när jag var 13 till ett områda nära hans nya hus. Jag såg honom ibland på bussen men vågade aldrig säga hej. En dag ett par år senare så dimper han ner på sätet brevid mig när det är ett par hållplatser kvar innan han ska gå av. Han säger hej och frågar hur det är med mig. Jag höll ju på att svimma, men svarade snällt. Sedan så ber han om ursäkt för allt dumt han gjort när jag var liten. Jag blev helt paff och inser vilket mod det krävdes av honom för att be om ursäkt. Han hade antagligen gått och funderat på det där när han sett mig och en dag bestämt sig för att ställa allt till rätta. Jag är så otroligt glad för att han vågade och självklart förlät jag honom. Det blev en god vän som sedan såg till att jag fick en andra massa goa kompisar under min gymnasietid. Det blev liksom som att han tog igen allt det onda och ställde det till rätta. Önskar att fler människor var så starka och kloka som han !

Glöm inte att det finns inget som du inte kan förlåta om ursäkten kommer från hjärtat!!!!

<3 // C